.

Varför har man alltid så mycket att säga fast man egentligen inte har det?
En vuxen människa berättade för mig idag och sa "tänk dig att en dryg telefonförsäljare ringer hela tiden och trackar på dig en massa saker, till slut blir man rätt pissoff och irriterad" - så jävla sant!

Jag kände mig så stark efter det, för de är så jävla sant.
Vad har jag gjort och varför har jag varit så puckad?
Och vad mycket jag egentligen har lärt mig av detta!
Det är sånt här man inte lär sig i skolan, eller som är medfött o.s.v... Man måste lära sig själv. :)

Jag hoppas nu att det kommer bli bättre, för det kändes så jävla bra efter det där! :)
Och att man vet att det inte är ens eget fel som man alltid anklagar sig för, man måste råka ut för det för att veta till sen och för att inse själv vad som var fel och vad som kan bli bättre o.s.v...
Det som känns så skönt att veta är att jag vet hur förbannat jävla förälskad jag har varit, och vad underbart jag har levt i alla dessa år!
Men jag vet även efter det här att jag INTE vill ha någon annan än honom eller nån annan just nu i alla fall.
Och trotts allt så känns det skönt att veta att det faktiskt finns folk där ute som väntar på mig, efter att detta hänt så har ca 4 st visat intresse, helt otroligt!

Men för mig finns det bara en för tillfälligt.
Men jag vet aldrig hur det ser ut sen, kanske finns det andra som inte upptäckt mig...
Men det tar jag när jag är redo och känner att jag kan gå vidare och när alla känslor och tankar kring detta har lagt sig och när jag vet att det är frid och fröjd i mitt hjärta igen.

Jag tror jag är på bättringsvägen - fast jag på sätt och vis inte är det. ^^

//Kram