.

 

Jag fattar inte hur killar inte kan fatta hur vi tjejer tänker, känner och förstår.

Blir så less hela tiden. Känner mig inte uppskattad. Känner att jag anstränger mig och ger, och ger och ger men får ingenting tillbaka. Jag planerar och fixar för att allt ska vara bra, så blir det ingenting av allting i sista sekund...

 

Varför ska man vara två när man lika gärna kan vara en?

Ja, ibland känns det så... Och jag förstår inte varför jag har blivit så känslig. Känns som allt som händer gör mig ledsen. Det var ett tag sedan nu då jag kände ren glädje. Den glädjen som sprids är kortvarig.

 

Jag vill inte vara kvar.

Så känns det också ibland. Ta mig härifrån, vart som helst... Låt mig få sitta ifred på en sandstrand och bara lyssna på vågorna som slår in mot land. Låt mig vara ifred. Bry dig inte, för det verkar du ju inte göra.

 

Jag vill vara glad, känns lycka.

Jag vill inte vara ledsen och känna mig olycklig.

 

Är detta bara en period? Eller vad är det som händer/har hänt... med mig. Med oss...?